"Plupp" var en liten Sigrid

Livet med en bebis

Lördagskväll på akuten

Posted by boksoppa på 06 juli 2008

11+3

Helgen började väldigt bra med att vi åkte upp till stugan i Söderhamn direkt efter jobbet på fredagen. Fint väder, grillning nere vid sjön, lugn och frid och verkligen avslappning. På lördagen tog vi ett härligt dopp i sjön innan frukost (22 grader i vattnet). Eftersom det var lite för dåligt väder för sol-och-bad bestämde vi att vi skulle åka på en utflykt till Växbo kvarn istället och fika lite. Precis innan vi skulle åka märkte jag att jag blödde en del. Alldeles för mycket för att jag inte skulle bli ordentligt orolig. Tänkte direkt att ”nu är det kört!”. När vi kom fram till Växbo blödde det fotfarande och jag blev ännu mer säker på att det här skulle sluta riktigt tråkigt. Jag sa till sambon att jag definitivt måste kolla upp detta. Tillbaka i stugan hade det slutat och självklart blev jag lugnad av det, men ringde rådgivningen. Möttes av en trevlig tjej, som läste ur en manual att ”Om det blöder mer än en normal menstruation och du har kraftiga smärtor får du komma in direkt.” Normal menstruation, ja hur mycket är det? Efter lite konfererande med gynekologen sa hon att om det blir värre eller om jag är mycket orolig är jag välkommen in ändå. Självklart var jag mycket orolig.

Jag och sambon åkte till akuten och i receptionen satt trevlig kille och tjej som tyvärr såg lite medlidsamma ut (hjälp). Jag fick göra lite prover och sätta mig ner i väntrummet. Gynekologen skulle komma snart. En timme gick, två timmar gick, de kom och sa att ”det tillstött komplikationer på förlossningen” och att gynekologen var på operation. Tre timmar gick. En hel del hann gå igenom mitt huvud. Tänk om Plupp var död? Tänk om jag inte ens var gravid? Efter tre och en halv timme fick jag äntligen komma in. Det blödde inte mer då och hon ställde lite frågor om blödningen, graviditeten och om jag kände mig gravid… ”Ja, just nu är jag övertygad om att jag inte är det” svarade jag.

Hon började undersöka mig och klämde och kände lite. Hon såg ingen blödning och började göra i ordning ultraljudet (vul). Så sa hon ”Nu ska vi se om det finns nån därinne”. Jag var så orolig att jag knappt kunde andas. Hon kände runt med ultraljudet och min blick var fastnaglad vid monitorn. Jag såg ingenting först. Nej! Sedan såg jag något. Hennes blick var fokuserad och jag försökte tyda den. Så sa hon att ”Allt finns här, ser helt normalt ut.” Hon sa till min sambo att han också skulle komma och titta. Vi såg rakt uppifrån ett runt huvud, armar på sidan och ett hjärta i mitten. Hon sa att det var lite tidigt men testade vanligt ultraljud (på magen) och då såg vi hela Plupp. Huvud, mage, armar, ben. Jag var fortfarande inte helt lugn utan var tvungen att fråga om den levde. Precis då ”sprätte” Plupp till och viftade med armarna och guppade till med benen. Åh, vilken känsla!

När vi (förmodligen tydligt) lättade gick ut från akuten vinkade och log receptionspersonalen. Väl hemma var jag helt yr av trötthet och av lätthet började jag gråta. Jag hade varit så orolig och för första gången kände jag verkligen hur otroligt mycket jag känner för denna lilla någon som bara är några centimeter ännu. Känner mig helt varm av ömhet och glädje när jag tänker på att i min mage ligger en liten, liten bebis och flaxar. Längtar så otroligt mycket tills vi får träffa Plupp på riktigt…

5 svar till “Lördagskväll på akuten”

  1. Snapphonan said

    Shit gumman!!Jag började fan gråta när jag läste att ni sett lilla Plupp!!!Blev fan helt jävla rörd!!Heja Plupp!!

  2. Nettan =) said

    Vännen… vilken jobbig upplevelse, förstår att ni blev oroliga =( Vad berodde blödningen på? Skönt att Plupp mår bra i alla fall, det bådar gott, blir kanske en stark liten rackare det där =) Vad mysigt du beskriver henne/honom med viftande armar och guppande ben, en liten flaxande bebis…=)) Vad rädd om dig… Kram!

  3. Linda said

    Usch, vad läskigt! Förstår att du blev orolig!
    Vilken lättnad att ni fick se lilla Plupp till slut, och att h*n lever. Önskar er lycka till 🙂

  4. Caroline said

    Åh vad kul med en ny som tittar in på min hemsida! 🙂 Tack snälla du!

    Läste inlägget här och jisses sicken pärs det måste ha varit!! 😦 Jag hade nog varit i totalt upplösningstillstånd. Jag stirrar lätt upp mig om det är något och är det nåt SÅNT HÄR allvarligt så hade jag nog inte varit lätt att ha att göra med. Tror jag iaf… man vet ju aldrig förrän situationen uppstår. Ska läsa vidare lite här… kul att följa din resa 🙂

    Kramar och lycka till!

  5. Anneli said

    Oj vad jobbigt, men vad bra att ni fick se den lilla i magen. Ja tänk vad fort man kan fästa sig vid en liten en!! Otroligt

    Roligt att få läsa om din resa som nog kommer att bli både spännande o rolig!!

    Kram Anneli

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: