Migrän

13+5

Jag har i rätt många år haft migrän till och från i perioder. Började med akupunktur för några år sedan och märkte effekt, men det som gjorde störst skillnad var att sluta med p-piller vilket jag också gjorde för några år sedan. Sedan jag blev gravid är migränen tillbaka med besked och jag inser tydlig att det är hormonerna som påverkar. Efter att haft ont i huvudet i princip sedan i fredags kväll ringde jag till HC igår för att få en tid för att prata lite medicin. De gav mig en tid den 4 augusti. Inatt kunde jag knappt sova pga av värk och Alvedon (det man är hänvisad till som gravid) på kvällen och en till vid fyra på natten hjälpte inte. Imorse ringde jag till HC igen, efter att förökt med diverse privatpraktiserande läkare på semester, och sa att ”Detta funkar inte längre, jag har konstant ont i huvudet” och vips så fick jag en tid kl.15.20. (Inser att man nog måste släppa sitt ”trevliga, tillmötesgående beteende” och ”kräva” att få komma för att få en tid). Iaf så träffade jag en läkare som efter diverse tester tog upp sin FASS och medgav att det inte är lätt… Inga receptbelagda migänmediciner är ok för gravida. Ipren som jag ätit tidigare är inte heller helt bra, men det jag får ta i ”små mängder” och under den andra trimestern (alltså månad 4-6). Hoppas bara att jag vågar ta dem – finns vissa risker om man tar den tidigt i graviditeten, allstå första veckorna då organen bildas. Helst av allt hoppas jag ju att jag slipper migän helt och hållet…

Nu har jag min fina, fina klänning hemma. Den kom till återförsäljaren/sömmerskan igår och jag åkte dit och testade den. Just nu är den lite för stor, men jag har kommit in i en period då jag kommer att gå upp 300-400 gram i veckan, vilket betyder ca 3,5 kilo till bröllopet. (Enligt beräkningar såklart – det behöver ju inte stämma helt på mig). Otroligt skönt att veta att jag har den hemma iaf, eftersom leveranstiden kan vara rätt lång och vi ju fick ”panikbeställa” en med tanke på Plupps antågande. I värsta fall hade den dykt upp tio dagar före bröllopet och kanske behövts sys om… Nu finns det tid att växa och hinna ta ut den i nödfall.

Lördagskväll på akuten

11+3

Helgen började väldigt bra med att vi åkte upp till stugan i Söderhamn direkt efter jobbet på fredagen. Fint väder, grillning nere vid sjön, lugn och frid och verkligen avslappning. På lördagen tog vi ett härligt dopp i sjön innan frukost (22 grader i vattnet). Eftersom det var lite för dåligt väder för sol-och-bad bestämde vi att vi skulle åka på en utflykt till Växbo kvarn istället och fika lite. Precis innan vi skulle åka märkte jag att jag blödde en del. Alldeles för mycket för att jag inte skulle bli ordentligt orolig. Tänkte direkt att ”nu är det kört!”. När vi kom fram till Växbo blödde det fotfarande och jag blev ännu mer säker på att det här skulle sluta riktigt tråkigt. Jag sa till sambon att jag definitivt måste kolla upp detta. Tillbaka i stugan hade det slutat och självklart blev jag lugnad av det, men ringde rådgivningen. Möttes av en trevlig tjej, som läste ur en manual att ”Om det blöder mer än en normal menstruation och du har kraftiga smärtor får du komma in direkt.” Normal menstruation, ja hur mycket är det? Efter lite konfererande med gynekologen sa hon att om det blir värre eller om jag är mycket orolig är jag välkommen in ändå. Självklart var jag mycket orolig.

Jag och sambon åkte till akuten och i receptionen satt trevlig kille och tjej som tyvärr såg lite medlidsamma ut (hjälp). Jag fick göra lite prover och sätta mig ner i väntrummet. Gynekologen skulle komma snart. En timme gick, två timmar gick, de kom och sa att ”det tillstött komplikationer på förlossningen” och att gynekologen var på operation. Tre timmar gick. En hel del hann gå igenom mitt huvud. Tänk om Plupp var död? Tänk om jag inte ens var gravid? Efter tre och en halv timme fick jag äntligen komma in. Det blödde inte mer då och hon ställde lite frågor om blödningen, graviditeten och om jag kände mig gravid… ”Ja, just nu är jag övertygad om att jag inte är det” svarade jag.

Hon började undersöka mig och klämde och kände lite. Hon såg ingen blödning och började göra i ordning ultraljudet (vul). Så sa hon ”Nu ska vi se om det finns nån därinne”. Jag var så orolig att jag knappt kunde andas. Hon kände runt med ultraljudet och min blick var fastnaglad vid monitorn. Jag såg ingenting först. Nej! Sedan såg jag något. Hennes blick var fokuserad och jag försökte tyda den. Så sa hon att ”Allt finns här, ser helt normalt ut.” Hon sa till min sambo att han också skulle komma och titta. Vi såg rakt uppifrån ett runt huvud, armar på sidan och ett hjärta i mitten. Hon sa att det var lite tidigt men testade vanligt ultraljud (på magen) och då såg vi hela Plupp. Huvud, mage, armar, ben. Jag var fortfarande inte helt lugn utan var tvungen att fråga om den levde. Precis då ”sprätte” Plupp till och viftade med armarna och guppade till med benen. Åh, vilken känsla!

När vi (förmodligen tydligt) lättade gick ut från akuten vinkade och log receptionspersonalen. Väl hemma var jag helt yr av trötthet och av lätthet började jag gråta. Jag hade varit så orolig och för första gången kände jag verkligen hur otroligt mycket jag känner för denna lilla någon som bara är några centimeter ännu. Känner mig helt varm av ömhet och glädje när jag tänker på att i min mage ligger en liten, liten bebis och flaxar. Längtar så otroligt mycket tills vi får träffa Plupp på riktigt…

Tolfte veckan

10+6

Imorgon går jag in i tolfte veckan och förhoppningsvis släpper oron lite över att någonting faktiskt kan gå fel. Vaknade imorse vid fyra och hade jätteont på ett sätt som jag inte kännt förut. Jag blev ganska orolig och det höll i sig en bra bit in på dagen. Men jag försöker tänka att det är så mycket som händer i kroppen och den förändras en hel del så det är inte så konstigt att det gör ont ibland. Missfall måste man ju inte misstänka vid minsta känning. Lättare sagt en gjort, kan jag meddela…

Har äntligen fått min efterlängtade gravidyoga från amelia. Tänkte att jag skulle försöka bli en vältränad och smidig gravid-tjej och framöver mamma. (Oj, ska jag bli mamma!?) 😉

 Bild från www.amelia.se

Inskrivning

9+6

I måndags var jag på inskrivning hos barnmorskan. Jag träffade henne för några veckor sedan på information och fick då intrycket av att hon var väldigt strikt. Jag har har mått ganska dåligt den senaste tiden och var ganska orolig när vi kom dit den här gången. Nu var min sambo med och denna gång fick jag ett jättebra intryck av henne. Vi fick båda känslan av att hon verkligen visste vad hon gjorde och pratade om, samtidigt som jag nog nu behöver någon som är klar och tydlig. Inget utrymme för missförstånd eller mesighet här inte! Den normala gången är att vi inte träffar henne igen förrän efter ultraljudet (v. 18)  i början av augusti, men eftersom jag som sagt inte mått så bra vill hon träffa mig igen om två veckor ”för att hålla lite koll”. Det känns väldigt skönt!

Älskar verkligen pioner och lägger in en bild på våra (dock snart utblommade)

Illamående

8+5

Känns som ett ”metalligt” illamående som gör att jag känner mig otroligt hungrig – ett sug i magen – samtidigt som jag mår illa under tiden jag äter och mest efteråt. Förstör mycket eftersom man blir så påverkad av att må illa. I morse när jag skulle cykla till tåget (pendlar till jobbet) trodde jag allvarligt att jag skulle behöva kräkas på vägen. Känslan av att sitta på ett tåg och fundera över om man måste kräkas eller kan hålla sig är inte heller speciellt angenäm…

På midsommardagen ska jag på bröllop och hoppas verkligen att jag kommer att kunna njuta av middagen och festen utan att sitta och kämpa med ett illamående…

Idag fick jag låna en kasse med böcker från en vän som fick barn för ett och ett halvt år sedan. Ögnade igenom en av dem och skrattade högt (någon omvänd psykologi?) åt ”skrämselförlossningsanekdoter” typ ”Berit fick ju trillingar helt utan förvarning och Ullas ryggrad sprack!” Nä, jag är faktiskt inte orolig över det alls än. Först och främst ska jag vara lite orolig fram till slutet av vecka 12 då det förhoppningsvis känns som att det faktiskt med största sannolikhet kommer att komma en liten bebis i januari.

Börjar komma ikapp…

8+2

Jag är i vecka 9 och nu börjar jag faktiskt inse att jag är gravid. Mår illa, är yr, trött och nojjig över alla regler kring vad man får och inte får äta som gravid. Egentligen tänker jag att man klarar sig allra bäst med ett sunt förnuft men ibland är det svårt att låta bli alla konstiga tankar. Som igår, jag var på planeringsdag med min arbetsgrupp hos en kollega som bjöd på lunch. I solen, vid havet i hennes alldeles underbara hus bjöd hon på varmrökt lax (vaccumförpackad!), romsås och kokt potatis (såå gott) och eftersom jag inte har eller vill avslöja något på jobbet ännu så åt jag en liten bit. När jag kom tillbaka till jobbet gick jag in på livsmedelsverkets hemsida och fick bekräftat att det inte är ett bra val som gravid. Men, ibland är det svårt att vara ”perfekt” och jag tror att om man undviker alkohol, cigaretter och uppenbart ohälsosamma saker så är det bättre att ”synda” ibland än att gå runt och vara orolig. Den mentala hälsan hos modern påverkar nog fostret en del även den!